Det har varit en jobbig dag idag. Mest för calle men även för mig. Idag har calles katt Zimba bytt hem pga vissa omständigheter. Zimba har varit en ganska viktig del i calles liv så det var ganska tufft för han och lämna han. Och det fattar jag fullt ut. Min katt saga är ju som min bebis. Jag älskar ju henne. Djur är inte bara djur. Dem blir en i familjen. Men grejjen är att jag har blivit jätte dålig på och trösta. Jag är rädd att jag ska säga nått som får personen och bli mer ledsen. Och jag har väldigt lätt för och omvandla en situation till att handla om mig nuför tiden, och så blev det en stund imorse. Vi tyckte olika om en sak ang zimba och då blev jag lite ledsen och så blev det som det blev men jag bad om ursäkt och nu efter 4 då tanten kom och hämta zimba så har jag i princip bara suttit tyst. Jag har kramat om calle men vafan. åh vill bara slå mig själv i huvve. När ska jag bli normal? Förut var jag rätt hyfsad på och trösta andra men nu..



Men jag älskar dig calle. Du är viktig för mig. Inte för att jag behöver dig för och klara mig utan för jag mår bättre med dig. Du gör mig glad. Jag kan vara mig själv med dig. Och DET är viktigt för mig. Och kunna ha någon man inte behöver spela pajas inför för och bli accepterad! Och calle, jag finns för dig! Kommer alltid och göra. och jag kommer aldrig att ta dig förgivet! pyss pyss gubben min;)