Ja nu har man vare på sitt typ första släkt träff på flera årtionden känns det som. men det var.....kul=) Hade lite svårt för att vara social pga av att det var så hett och solen tog alla mina krafter. Plus att jag kände ju ingen typ. träffar dem ju aldrig så det är ju inte så konstigt. men det är skönt o veta att man har en släkt ändå! har ju inte känts som det ett tag. antingen är dem döda eller så är dem så bäng så man inte vill se dem... men dem på pappas sida är helt okej som tur är=) Och farfar då, som vi firade idag, han är som en främling för mig. Jag fyller 20 nu och jag har träffat han så många gånger så jag kan räkna det på fingrarna. Tråkigt men så är det. Sen är han typ dement så han är lite frånvarande och är inte så lätt och lära känna. Men han kommer ihåg mig sen jag jobbade på ugglan och det känns kul. ibland kommer han ju inte äns ihåg farmor som var gift med han i 30 år liksom. men men idag fyllde han 80 år så gratts fafa!=D

nu är kl halv 12 och jag kan inte sova. Ångesten kryper inom mig och jag känner mig så himla deppig. har börjat göra det mer o mer nuför tiden. har ju inge liv så det kanske inte är så konstigt. Sitter ju bara o väntar o väntar o väntar. Har ju ingen försäkring på det jag väntar på heller så...
läser det ni som har kommenterat har skrivit och jag blir så....jag vet inte. Kommer på en massa saker om mig själv och sådär. Och jag måste bara säga att om inte kroppen hade den där försvars mekanismen som gör att vissa känslor bara stängs av då kroppen känner att det blir för jobbigt, då tror inte jag att jag hade suttit här alltså. det är inte många gånger jag har gråtit över Jack & jamie under det är året dem har varit borta, och det är förmodligen för att min kropp inte känner att den orkar. Smärtan jag hade dem första två veckorna det var så överväldigande så jag var tvungen o ta upp drickandet. Två månader senare kände jag att jag var gravid igen, blev inte äns chockad när jag såg pluset på stickan. Bara satt där och bah: Jaha. okej vad kommer nu hända? Först kändes det så himla hemskt att någon annan skulle ta deras plats i min mage. sen var jag rädd för att jag inte skulle älska det här barnet lika mkt som tvillingarna. Dem första månaderna hade jag typ panikångest varenda dag. Men ju större magen blev och ju mer jag börja känna den nya krabaten, desto lugnare och gladare blev jag. idag känner jag mig riktigt välsignad eller vad man ska kallare=) Så tack Hugo för att du tog mig upp ur mörkret! Jag är dig evigt tacksam. Puss killen♥