tjena. imorse när jag och hugo nyss hade lagt oss för och sova en power nap kom pappa och plinga på dörrn! ÅHHH du skulle ju inte komma förns på eftermiddagen?, säger jag. ÄSCH, svarar då gubben. orden döda åker runt i mitt huvud! hehe nämen vi gjorde oss iaf ordning och så for vi iväg till coop. after åkte vi upp till minneslunden som var heelt övertäckt med snö! Och som vanligt vare någon som hade rört duvorna våra. blir så less. dem betyder ju så mkt för oss så jag hoppas dem inte försvinner.

När jag stod där uppe kom en känsla som jag inte haft sen den första tiden efter deras död. En slags panikartad ensamhet och allt blir så svårt och förstå helt plöstligt. hur kan mina barn ligga här uppe utan att jag ser dem?

En sak har jag iaf fattat på dem här två åren. Smärtan för dem och alla mina andra problem kommer ALDRIG försvinna. så att leta eftre ett svar som säger hur man ska göra för och få smärtan i bröstet att försvinna är ju bara och glömma. det finns inte. Ingen av dem psykologer eller hjälpande människor som jag haft och göra med har inte kunnat gett mig det svaret. inte äns i närheten. Och det är en sak jag måste sluta fokusera och hoppas på.
men vart är sluta hoppas-knappen?

näääää nu blir de relaxing in the sofa med roobus te o solrosfrön. Kan nån skänka mig riktigt godis? hahahahaa